Någon brist på restauranger eller caféer är det heller inte. Man hinner inte gå många meter förrän nästa glass, souvlaki eller moussaka ropar efter att bli avsmakad. Där finns också flera bagerier. En av dem är fylld med tårtor och andra bakverk som jag inte förväntat mig att ett grekiskt bageri skulle vara fyllt av (jag tänkte mig bara baklava och grekiska limpor). Enligt vad jag hörde fanns där en österrikisk fallskärmssoldat under det andra världskriget  som blev god vän med en grek och österrikaren deserterade och öppnade senare ett bageri i Paleochora. I mitt huvud är det bageriet med alla tårtor och konfektyrer som han startade, men detta vet jag inte om det finns någon som helst sanning i.

Till en början utarbetar jag planer för allt jag skall göra och se när jag är där, till exempel en tripp till Elafonisi (Kretas svar på Maldiverna och stavningen av Elafonisi är mångfaldig och vem vet vilken som är den rätta?), ta mig till Lissos (en antik stad dit man bara kommer till fots eller med båt, möjligen också med helikopter och fallskärm är kanske också ett alternativ) och en båttripp till Gavdos (Europas sydligaste ö). Till Elafonisi tar jag mig med båt, där finns turkost vatten och vit sand men även i oktober känns det som där är för mycket folk för min smak.

En dag bestämmer jag mig också för att gå till Lissos. Planen var att sedan fortsätta till Sougia och ta båten därifrån tillbaka till Paleochora. Ungefär en halvtimmes väg från Lissos tog energin slut och vattnet hade också så gott som sinat och jag var tvungen att vända trots att det var en längre väg tillbaka till Paleochora än till Lissos. Just där jag beslutade mig för att vända om visade det sig vara en plågsam stigning och vid det laget hade alltså orken trutit. Det var varmt, cirka 25 grader och solen stekte hela tiden. Vägen var stenig och växtligheten var inte högväxt men sträckte sig tillräckligt högt för att riva mina bara ben, taggarna var mer välutvecklade än de delar som bestod av klorofyll. I buskarna rörde det sig emellanåt och jag förväntade mig att en skrämd fågel  skulle flaxa iväg men det var getter som uppenbarade sig och blängde ilsket på mig för att ha stört deras frid och de skuttade därefter argt iväg  så långt ifrån mig som de kunde komma. Själv funderade jag på om jag skulle kunna komma nära någon av dem och mjölka dem för att få vätska men som sagt, de visade sig inte ens vara så medgörliga att jag hann studera om det var en get eller getabock jag hade att göra med.  Så småningom kom jag tillbaka till ett område som ligger nedanför Anidri, som ju ligger en bit upp i bergen, men stranden kallas ändå Anidri beach. Där finns ett café dit jag stapplade på skakiga ben och slog mig ner och drack en och en halv liter vatten på stört.

Vandringen till Lissos är en del av den europeiska vandringsrutten, E4, som sträcker sig från Spanien till Grekland. Man avråder från att vandra ensam och så klart behöver man goda kläder, bra skor och riktligt med vätska för att klara av strapatsen, alltså ungefär allt det som jag saknade…

Ganska snart börjar jag istället bekanta mig med de många caféer som finns och fastnar för två stycken som jag frekventerar alltsomoftast, det känns lugnare. Min beställning är oftast en grekisk kaffe och på ett av caféerna säger jag alltid att jag vill ha socker med det grekiska kaffet och då frågar servitören alltid: ”Sweet?” och då svarar jag alltid: ”Yes”. Första gången undrade jag stilla om de i Grekland har socker som inte är sött. Grekiskan har så klart passande namn för kaffe utan socker, kaffe med lika mycket socker som kaffe och med mer socker än kaffe nämligen: sketos, metrios respektive glykos och säkert också fler varianter än så. Till kaffet får man alltid ett glas vatten, direkt från kranen och det är inte bara drickbart utan faktiskt väldigt gott!

Paleochora kan skryta med över 300 soldagar om året och ganska många av dem fick jag uppleva. Grekernas hudfärg har en mörkorange nyans som matchar bergen som klättrar mot himmelen och skyddar Paleochora från de flesta moln och större delen av nederbörden som kommer norrifrån. Därav all sol och det torra landskap som breder ut sig utmed kusten.

Som den bleka, okunniga nordbo jag är lyckades jag bränna mig redan andra dagen och fick sedan snällt hålla mig ifrån solen och söka skugga där jag kunde finna den. Förutom caféerna och restaurangernas skuggande markiser fanns där ett och annat träd att sitta under. Stammarna på träden målas ofta lika vita som husfasaderna och jag tänkte att det var ju ett smart sätt för målaren att dölja att han råkat spilla en del på stammarna men någon sade att de gör det för att hålla träden skyddade från skadliga insekter.

Paleochora ligger som på en liten halvö och på den västra sidan ligger sandstranden och på den östra sidan en stenig strand (havet har slipat dem runda och lena) och på båda ställen kan man hyra parasoller och solsängar. Dessutom går det bra att hoppa i lite var som helst även utanför de parasollprydda stränderna men man skall så klart hålla sig nära strandkanten och tänka på att det kan vara svårt att ta sig upp över de hala stenarna som inte ligger stilla om man väljer att ta sig ett dopp på den stenigare sidan av byn. Själv fick jag krypa upp över de rörliga stenarna för att ta mig upp på torra land. Min uppenbarelse måste ha varit lite lik en krabba, men utan den vinkande klon, jag var för upptagen med att rädda mig ur havet för att kunna vinka.

Fem dagar efter ankomsten till Paleochora  hade jag glömt allt vad svininfluensa och gråväder heter. Tillsammans med de äldre herrarna (ännu äldre än jag trots att jag snart sprängt 50-års målsnöret och inte heller är en man) började jag sitta på stolar och glo. En bil kunde fara förbi och jag tänkte: ”Jaha, en bil far förbi.” En trehjulig moped fullastad med frukt kunde susa förbi och jag tänkte: ”Jaha, en trehjulig moped med frukt susar förbi.” Förvånansvärt nog så verkar det som att människorna i Paleochora överlever och trivs trots att hundarna oftast inte har något koppel, mopedisterna och motorcyklisterna sällan bär hjälm (åtminstone inte de grekiska) och ingen tycks hantera mat med plasthandskar. I Paleochora gör man andra saker.  Man umgås. Man äter frukt och grönt som ofta inte har de perfekta skal som frukten i Sverige har men som smakar hundra gånger än de svenska varianterna.  Man skurar trottoarer och gator mycket oftare än i Sverige. Man sitter på stolar och glor och man besitter ett otroligt tålamod med alla dessa turister som ockuperar deras tid och synfält trots att det börjar närma sig mitten av oktober på året och tursitsäsongen väl i rimlighetens namn borde avta men så tycks inte vara fallet i Paleochora.

Om någon förresten sitter och undrar var hippierna som inte blev aktiemäklare och konverterade till det rutinmässiga vardagslivet tog vägen, så är det värt att ta en tripp till Paleochora för att upptäcka deras tillflyktsort. En hoper hippies frekventerar byn. De ser precis likadana ut som tidgare, långt hår, t-shirts med psykadeliska mönster på och passande eller opassande pannband som pryder deras ännen, fast numer är deras hår helt grått, deras t-shirts är sönderblekta av solen och pannbanden har tappat formen lite och fransar sig i kanterna.

Under en av mina sessioner av att glo började jag studera nordeuropeerna. Nordeuropeerna är ofta klädda i beige och/eller vitt och är lika bleka eller blekare än sina kläder. De skrider omkring som vålnader på den lilla halvön. Skrider är nog egentligen inte den rätta beskrivningen av deras motoriska förehavanden för ganska snart inhandlar man sig ett par badskor, eftersom de är praktiska att ha när man går på stranden och efter det tar man sig fram,  framåtböjda med en ”hackande” gång och ser ut som om man skall ramla framstupa vilken sekund som helst (även undertecknad har själv uppträtt på sådant sätt) eftersom man just har anlänt till byn och ännu inte lämnat vardagsstressen bakom sig. Grekerna å andra sidan, promenerar rakryggade med en vaggande gång, lite likt ankor eller gäss, runt gatorna i Paleochora och utstrålar att det är faktiskt de som äger stället, inte spökena från norr.

Någon båtresa till Gavdos företog jag mig aldrig. Då hade jag kanske kunnat få se både delfiner och kaskelotter från båten, men jag är inte ledsen för det, det får bli en annan gång.

Känner du dig själv stressad och har svårt att koppla av, alternativt är en hippie som har tappat din ideologiska riktning? Åk då till Paleochora, det ligger vid världens ände. Sitt där och glo (eller som det psykologiska modeordet beskriver det: ”mindfulness”) eller slå dig i slang med en övervintrad hippie och njut av livet som pågår trots alla faror som hotar i omvärlden och trots (eller tack vare?) att man själv gör absolut ingenting.